Ett dygn efter Guldfesten i Uppsala och det börjar sjunka in vad som faktiskt hände där uppe. Faktum är, att jag själv aldrig trodde vi skulle gå hela vägen. Jag visste att vi kan, men vågade absolut inte sticka ut näsan och säga att "nu går vi för guldet".
Dagen började ju inte heller på bästa sätt. Vår första match var en svag insats från samtliga. Vi får även en skada på vår libero Hilda, som i början av andra set stukar foten och tvingas avbryta turneringen där. Men vi var inte i närheten av att hota om en setvinst mot Norsjö som vann rättvist med 2-0. Därmed förstod vi att det krävdes en vinst mot EVS för att ha chans att komma till semifinal. Det tror jag tjejerna förstod utan att behöva påpeka det, för vad var det som hände? På plan kliver ett helt nytt gäng in, med en bestämdhet och energi som från start visade att vi är inte här för att spela om sistaplatserna. Fullt ös och vi vinner utan några större bekymmer med 2-0.
Semifinal och vi vet att vi kommer få möta Sollentuna. Laget som vann GP 2019. Min tanke, det får gå precis hur det vill för vi kommer iallafall inte kommer på en sämre placering än fjolåret och då får det väl ändå räknas som en godkänd insats. Jag sa aldrig det till tjejerna inför denna matchen såklart. För hade jag berättat att jag var nöjd, kanske dem gått in på plan med den inställningen. Det gjorde dem inte! Nä, dem gick in med inställningen att allt är möjligt så länge vi spelar som ett lag och sliter för varandra på varje boll. Vi vinner första set relativt enkelt. Vi hade en tydlig taktik vart vi skulle lägga bollen, vilka spelare vi skulle undvika i serven och vilken spelare på andra sidan vi behövde sätta stopp för. Om allt det stämde i första set så gjorde det inte riktigt det i andra set. Matchen går till ett tredje avgörande set. Lagen följs där åt fram till sidbyte med en 8-6 ledning till oss. Det som sedan avgör att vi vinner setet med 15-9 är våra pressade servar, att vi plockar i stort sett allt i försvaret och motståndarna bjuder oss på några enkla misstag. Vi tar oss till final och den känslan går inte med ord att beskriva!
När klockan slår 13.15 i Fyrishov drar finalen igång och vi är ett utav lagen som ska få slåss och guldet. Motståndet står Svedala för. Grupptvåan i grupp A och Grupptvåan i grupp B.
Matchen ger publiken gott om spänning, där Ljungby styr första set och vinner med 25-14. Svedala gör samma sak i set två och vinner det med 25-16. Matchen kommer avgöras i ett sista avgörande tredje set och det kommer bli en rafflande historia där vi tidigt in i setet var nere för räkning. Redan efter någon minut står det 0-5 på tavlan och det var nog ingen i hallen som riktigt trodde på att vi skulle orka komma ikapp det underläget. Möjligtvis unga talangen Tyra Holst som byts in vid 1-5. Vi släpper några bollar till och vid sidbytet står det 8-2 till Svedala. Där händer något magiskt. En servemiss från motståndarna och Tyra går ner i serven. När hon är klar står det 8-9 på tavlan och vi är nästan ikapp. Direkt efter går Ellen Nilsson ner och gör 1 servess som ger oss ledningen för första gången i tredje set med 10-9 och Svedala tvingas till timeout. Sedan går Ellen in och gör ytterligare ett servess. Sedan går poängen fram och tillbaka hela vägen fram till sista avgörande bollarna. Matchbollen är precis så bra som man vill att den ska vara. Den innehåller lite av allt, men till slut slår Frida Johansson in bollen bestämt ner i position 6 och segern är vår. Wow!
Många känslor på en och samma gång. Glädje, lättnad, stolhet och ren och skär lycka! Vi går in som 1:a rankade och går ut som segrare. Men inget var på förhand självklart. Inför turneringen behövde vi sätta ihop ett komplett lag, som skulle lära känna varandra. Många bitar som måste falla på plats under en kort tid. Även om jag själv inte kände pressen att vi skulle åka upp dit och känna en press att prestera så visste jag på förhand att många tvivlade på mig som ledare. På hur jag skulle leda laget framåt och få samtliga 12 spelare att känna sig nöjda med sin egen och lagets insats. Kanske lyckades jag bevisa för någon att jag har lite fingertoppskänsla när det kommer till taktik och taktiska byten. Samspelet mellan mig och assisterande coachen Malin Krona var också en stor del till en väl lyckad turnering. En fröjd att få dela denna upplevelse med henne.
Tack till alla spelare, ledare, föräldrar, busschauffören Thomas, supportrar och alla ni som hejade hemma framför tv:n!
/Sofie Bringmyr
Fotograf: Robert Boman